Som författare har Svante Lundgern genom en rad böcker som han har skrivit, tjänat stort den assyriska saken när det gäller spriddning av information om folkgruppen. Han har bland annat gjort lysande arbeten för att beskriva seyfofrågan på ett lättbegripligt sätt. Till skillnad från när vi assyrier beskriver Seyfo behandlar Svante Lundgern folkmordet både före, under och efter händelseförloppet mer nyanserad utifrån perspektivet från en svensk forskare och författare. Således hyser han stor respekt hos flertalet svenska assyrier.
Med sin senaste bok, Assyrierna femtio år i Sverige, har Svante försökt att ge en bred bild av den assyriska befolkningsgruppens historia i Sverige redan från tiden då de första assyrierna anlände till Sverige 1967 och fram till våra dagar. Han behandlar på ett nyanserad sätt område efter område så som svårigheterna i samband med de stora invandringsvågorna på 70-talet, organisationslivet, det politiska engagemanget, inre konflikter, företagande med mera. Det råder inget tvivel om att Svante Lundgren genom att belysa assyriernas 50-åriga historia i Sverige från olika synvinklar har velat göra en insats för att rätta till den snedvridna bilden som kan finnas på sina håll om assyrierna.
Men tyvärr innehåller boken stora brister, framför allt i Seyfofrågan men också i fråga om det politiska engagemanget som hade till syfte att uppmärksamma assyrierna utsatthet i hemländerna, främst i Turkiska Assyrien. Här följer några exempel på de viktiga och stora evennemang och aktioner som utelämnas i boken:
1) Den 24 april 1998 ockuperades kommunalhuset i Södertälje utav Assyriens befrielseparti (GFA). Ca 150 medlemmar och anhängare till partiet blockerade både in och utgångarna till kommunalhuset med krav på att journalister skulle kallas till platsen. Syftet var att få svensk massmedia att skriva om folkmordet Seyfo. Man passade även på och delade ut flygblad innehållande en beskrivning av folkmordet. Den här aktionen var den första i sitt slag, antagligen i hela världen och det kom att bli startskottet för alla andra aktiviteter utförda utav olika organisationer för att uppmärksamma folkmordet. Aktionen finns givetvis dokumenterad både i bild och text, bl a i tidskriften Furkono nr 6 1998 men Svante nämner inte detta med ett ord i boken.
2) Seyfo Center är en organisation som uteslutande har till mål att genom olika aktioner, föreläsningar, seminarier, publikationer etcetera få folkmordet känd och erkänd internationellt. Målet för dess verksamhet är att genom intenationellt tryck få Turkiet att erkänna folkmordet. Genom åren har Seyfo Center bedrivit ett stort antal aktiviteter som har uppskattats högt utav den assyriska befolkningen i hela världen. Organisationen har genom sitt engagemang bl a bidragit stort till att folkmordet blev erkänd i Sveriges riksdag den 10 mars 2010 samt har aktivt varit delaktig i upprättandet av seyfomonument i en rad länder. I samarbete med assyriska riksförbundet och en del lokala föreningar har man ibland hämtat hit författare och andra politiskt engagerade människorättsaktivister som har kurdisk eller turkisk ursprung från Turkiet där dessa öppet kritiserat den turkiska statens förnekelsepolitik och själva bett om ursäkt för det som deras förfäder har gjort mot assyrierna.
Den kanske mest sensationella aktiviteten var då en kurdisk man som heter Berzan Boti självmant tog kontakt med Seyfo Center och talade om att han vill göra en upprättelse för det som hans förfäder har gjort mot assyrierna. Den 13 maj 2009 kom Berzan Boti till Sverige och under en välbesökt ceremoni med deltagare från både riksdagsledamöter, massmedia, biskop Abdullahad Gallo Shabo från Syrisk ortodoxa kyrkan med flera överlämnade lagfarten till sina marker i provinsen Shirnak till Seyfo Center. Hans motiv var följande: “Det är ingen välgörenhet jag gör mot det assyriska folket. Jag skäms när ni tackar mig för det jag gör. Jag har forskat kring ägandet av mina marker och fått veta att dessa inte tillhör mig utan de tillhör era förfäder”. Om vi tänker oss att armenierna har kämpat för att få folkmordet erkänt i mer än 100 och inte en enda gång har någon kurd, eller turk för den delen, öppet upplåtit äganderätten till sina marker med motiveringen att dessa tillhör armenierna, förstår man bättre dimentionen av det symboliska värdet en sådan handling har för assyriernas del. Men inte heller här nämner Svate saken med ett enda ord, varken om Seyfo Center som organisation eller handlingen av Berzan Boti som enligt mig förtjänar all respekt och borde uppmärksammas mer än någonting annat när man talar om folkmordet.
3) En annan välgenomförd aktion som förtjänar att nämnas är tre dagars hungerstrejken som genomfördes, återigen utav Assyriens befrielseparti (GFA), mot att Turkiet genom en dekret utfärdat av Mardin guvernören Fikret Guven ville stänga klostren Zafaran och Mor Gabriel för “otillåten verksamhet”. Hungerstrejken genomfördes under tiden 12 – 14 november 1998 i tält under tre dagar i Södertälje Centrum. Aktionen uppmärksammades både i svensk och assyrisk massmedia och har utan tvekan haft positiv verkan för trycket på Turkiet då Turkiet efter kort tid backade och tog tillbaka beslutet att stänga dessa kloster. Svante utelämnar även detta i sin bok.
4) En assyrisk TV kanal med samma namn som nuvarande Assyria TV öppnades redan den 4 mars i år 2000. Även detta var en viktig verksamhet från Assyriens befrielseparti (GFA). Visserligen stängdes kanalen den 18 oktober samma år, efter bara åtta månader, på grund av brist på ekonomiska och personella resurser, men verksamheten borde ändå nämnas i kapitlet publikationsverksamhet i boken då man nämner både Suroyo TV, Suryoyo Sat och den nuvarande Assyria TV. Man kan inte låta bli att undra varför den första helassyrisk profilerade satellit TV kanalen som startades i Sverige utelämnas.
Jag skulle kunna göra listan lång över sådana stora aktioner och aktiviteter som har spelat en viktig roll varmed asyrierna har uppnått goda resultat när det gäller att hävda sig och få uppmärksamhet för sin sak. Det är besynnerligt att Svante utelämnar alla dessa händelser medan han ägnar en hel del uppmärksamhet åt till exempel “raggarbråket” som var en lokal händelse helt och hållet och föll i glömska ganska omgående. Om mörkläggningen av dessa aktioner och aktiviteter är en medveten handling låter jag vara osagt, men en bok som ska beskriva femtio års historik av en hel folkgrupp borde vara mer nyanserad, allomfattande och objektiv. Svante Lundgern borde inte nöja sig med ensidig information som kanske präglas av en negativ inställning från vissa håll mot de ovan nämnda organisationerna.
Fehmi Barkarmo
Källa: Hujådå
