Utgångspunkten för Fehmi Barkarmos medborgarförslag är att i Botkyrka kommun bor och lever ett stort antal människor som är ättlingar till Seyfos offer och att minnesmonument ska utgöra en plats där dessa Botkyrka kommuns invånare ska ha en plats där de kan samlas, för att sörja och hedra minnet av sina anhöriga som föll offer under Seyfo. Huvudsyftet är således en lokalanknuten fråga som berör en icke obetydlig del av kommunens invånares välbefinnande.
Liknande initiativ togs i Södertälje kommun i juni 2007 då kommunstyrelsen beslutade att ett monument till minnet av Seyfo skulle resas. Efter att beslutet överklagats till länsrätten i Stockholms län (numera förvaltningsrätten) beslutade länsrätten i dom den 23 november 2007 att upphäva kommunens beslut. Länsrätten anförde i domskälen att ett erkännande av folkmordet Seyfo är en fråga som enbart kan avgöras och behandlas på det nationella planet samt att ett erkännande av folkmordet ankommer enbart på den svenska staten att besluta om. Domen överklagades till kammarrätten som inte meddelade prövningstillstånd varför länsrättens dom stod fast.
Efter ovan nämnda länsrättsdom har som bekant frågan om Seyfos erkännande som folkmord kommit att behandlas av Sveriges riksdag. Den 11 mars beslutade riksdagen att bifalla flerpartimotionen 2008/09 U332 med följande yrkanden: att Sverige ska erkänna folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker, att Sverige bör verka inom FN och EU för ett internationellt erkännande av folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker, att Sverige bör verka för att Turkiet erkänner folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker,
Kommunfullmäktige i Botkyrka kommun har avslagit Fehmi Barkarmos yrkande om uppförande av ett minnesmonument med motiveringen att frågan ligger utanför den kommunala kompetensen. Härvid torde kommunfullmäktige ha gjort sin bedömning dels i ljuset av den rättsliga utgången i Södertäljefallet och dels i det faktum att regeringen ännu inte agerat i frågan i enlighet med riksdagens beslut. Kommunen menar därmed att Sveriges officiella hållning i frågan om erkännande av folkmordet ännu inte har ändrats eftersom utrikespolitiken är regeringens ansvar. Detta försvårar, enligt kommunen, den kommunala hanteringen av medborgarförslaget avsevärt. Kommunens motivering till avslaget av medborgarförslaget kan inte tolkas på annat sätt än att kommunen skulle kunna tänka sig att resa upp ett minnesmonument om man vid en rättslig bedömning hade kommit fram till att frågan ligger inom den kommunala kompetensen. I annat fall hade det stått kommunfullmäktige fritt att utan denna motivering avslå medborgarförslaget. Med anledning av detta är det av vikt att rätten prövar vilken formell status riksdagens beslut att erkänna Seyfo som folkmord har avseende Sveriges hållning i denna fråga. Frågan i målet är huruvida det krävs en bekräftelse av regeringen för att Sveriges hållning ska anses fastlagd eller ej.
Härvid förtjänar att påpekas att riksdagens beslut av den 11 mars 2010 är delat i tre delar. Den första delen gäller att för Sveriges egen del erkänna Seyfo som ett folkmord. Den andra delen är att Sverige genom den svenska regeringen bör föra frågan om erkännande på FN och EU nivå och den tredje delen är att Sverige genom den svenska regeringen bör verka för att få Turkiet att erkänna folkmordet. Även om regeringen ännu inte agerat i de två sistnämnda delarna bör riksdagens beslut i första delen rimligen bedömas så att frågan för Sveriges del får anses avgjord genom det beslut som riksdagen i egenskap av landets högsta politiska församling har tagit. Det finns inte stöd i regeringsformen som kräver en bekräftelse från regeringen för att ett riksdagsbeslut ska vinna giltighet. Ett sådant krav skulle innebära att regeringen vore överordnad riksdagen, vilket inte är fallet i den svenska parlamentariska konstitutionen. Att regeringen i många fall, av olika skäl, är senfärdig i verkställigheten av riksdagsbeslut hör inte till ovanligheten vilket inte sällan röner kritik från riksdagens konstitutionsutskott. Regeringens senfärdighet eller ovilja att agera i enlighet med riksdagens beslut i denna fråga innebär på intet sätt att riksdagens beslut att erkänna folkmordet har förlorat sin politiska betydelse och än mindre ett underkännande av riksdagens beslut. Av det ovan anförda får det anses att Sveriges hållning i fråga om att Seyfo ska betraktas som ett folkmord är för Sveriges del avgjord genom riksdagens beslut av den 11 mars 2010. Den internationella dimensionen i frågan som det ankommer på staten att besluta om är således avgjord. Situationen är således totalt annorlunda än då Södertäljefallet prövades av domstol. För Botkyrka kommuns del har frågan inte längre någon internationell dimension eftersom frågan som ovan anförts redan är avgjord av staten genom dess riksdag. För kommunens del har frågan enbart en lokalpolitisk dimension och bör prövas utifrån den aspekten.
Härvid förtjänar att framhållas att uppförande av minnesmonument inte är en ovanlig företeelse i kommunala sammanhang, även vad gäller frågor som geografiskt ligger utanför kommunens gränser. Som exempel kan nämnas minnesmonumentet över förintelsens offer som restes upp av Göteborgs kommun på Bastionplatsen i Göteborg 2009.
Med åberopande av det ovan anförda sammantaget görs det gällande att Botkyrka kommuns beslut att avslå Fehmi Barkarmos medborgarförslag med motiveringen att frågan ligger utanför den kommunala kompetensen är i strid med kompetensreglerna i 2 kap kommunallagen. Beslutet bör därför upphävas.
Göteborg den 24 februari 2014
Advokatfirman Staifo AB
Maravgi Staifo
