När Stefan Löfven kom med uttalandet om att regeringen inte tänker erkänna folkmordet Seyfo var det många som ”reagerade” på olika sätt; en del genom att skriva en artikel och andra genom att kommentara innehållet i dessa artiklar. De flesta som skrev någonting följde i samma linje som var full av besvikelse och i viss mån även förargelse över socialdemokraternas detta mag starka svek.
Sen var det en och annan som skrev mot kommentarer i vilka de argumenterade mot de som förespråkade att man bör visa sin besvikelse på ett mer kraftfullt sätt, om inte annat bara för att visa alla politiska partier att ett sådant svek inte kan passera obemärkt. Visserligen uttryckte även dessa sin besvikelse över Stefan Löfvens besked men förespråkade samtidigt att reaktionen mot socialdemokraterna borde vara måttlig och att kampen borde gå vidare genom politisk engagemang.
Visst, politisk engagemang i all ära och det är ingen som har sagt att man bör sluta med det. Men det finns tider och situationer då man måste göra ett vägval; antingen fortsätter man det sedvanliga engagemanget och hoppas på det bästa eller så väljer man att ta till en del drastiska åtgärder för att göra sin röst hörd och uppnå resultat. Är man inte beredd att sätta kraft bakom orden förblir alla hot om konsekvenser tomma ord. Det har vi sett åtskilliga gånger från olika processer med socialdemokraterna. Ett konkrett exempel är processen om ett Seyfomonument i Botkyrka där undertecknad har svart på vit att partiet har mer än en gång ljugit och kringgått sina löften trotts att de hade/har makten att tillmötesgå kravet på monumentet om de ville.
Det andra och färska exemplet som alla känner till nu är Stefan Löfvens helomvändning från löftet 2014 om att de skulle erkänna folkmordet Seyfo om de fick makten. Samma löfte hade även utgets tidigare, då av dåvarande utrikes talespersonen för socialdemokraterna Urban Ahlin i en intervju i samband med besöket av dåvarande turkiska presidenten Abdullah Gul i mars 2013. Jag talar om samma Urban Ahlin som under partikongressen den 29 oktober 2009 drev linjen att inte erkänna folkmordet med argumentet att ett erkännande skulle utgöra ett hinder för Tutkiets inträde i EU. Här vill jag påminna om att socialdemokraterna hade regeringsmakten under lång tid även innan 2006 och kunde redan då obehindrat erkänna folkmordet. Tala om att vända kappan efter vinden…
Om vi återgår till Löfvens brutna löfte så var det som sagt många som reagerade men det var inte många som agerade. När man lyfter fram en fråga om svek och/eller skadegörelse som drabbar vårt folk, särskilt när det gäller Seyfo, så är det oväntat många som engagerar sig genom olika socilala medier och en del tidningsartiklar. Sett till alla dessa uttaladen blir man hoppfull om att nu ska det hända någonting kraftfullt. Men ack nej, någon eller några skriver en del kommentarer om att man bör dämpa sig och fortsätta kampen på tradiditionellt sätt genom det politiska engagemanget och vips är allt snack om att inte acceptera sveket från socialdemokraterna som bortblåst. Vardagen återgår till det vanliga för de flesta av oss.
De som kandiderar till olika kommunala organ eller riksdagen kan andas ut och fortsätta sina planer om hur de på bästa sätt kan marknadsföra sig, för om vårt folk skulle enas kring en del gemensamma protestaktioner mot det politiska etablicemanget kunde det leda till att deras kandidatur hamnar i farozonen. En del av dessa så kallade ”våra politiker” kan tyvärr gå så långt att de t o m är beredda att offra kampen om seyfofrågan bara de inte förlorar stolen de sitter på. Här ställer sig frågan: vilka är de stora svikarna; socialdemokraterna eller de i olika politiska partier aktiva personerna ur våra egna led? Och till de som förespråkar en mildare reaktion mot socialdemokraterna vill jag fråga: vad konkret har du/ni gjort som kan bidra till att kampen om att regeringen ska erkänna Seyfo stärks? Tyvärr är jag inte särskilt hoppfull om ett tillfredsställande svar på den frågan, i alla fall inte från de personer som är kritiska till att vårt folk ska agera kraftfullt mot socialdemokraternas svek.
Själv tillhör jag de som anser att någonting radikalt måste göras här och nu. Det hjälper tydligen inte med skriverier, argumentation och vädjanden. Tålamodet tryter. Om det är så att socialdemokraterna vågar strunta i hela vårt folks känslor, som de har gjort flera gånger förr, och inte tar rösterna från en folkgrupp på ca 150 tusen personer på allvar så är det upp till vårt folk att visa på styrka genom att låta både socialdemokrater och andra partier förstå att vi inte accepterar vad som helst. Min innersta önskan är att vårt folk för en gångs skull ska stå enade mot det politiska etablicemanget som inte tar oss på allvar. Och då tänker jag konkret på det förestående mötet som båda våra två Ärkestift i Sverige; Ärkestiftet för syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige och övriga Skandinavien och Centralstyrelsen för syrisk-ortodoxa Patriarkaliska Ställföreträdeskapet har inbjudit till den 28 juli 2018, där man ska diskutera hur vi tillsammans ska agera i Seyfo frågan i Sverige.
Det är två nyckelord som gör sig synliga i det här sammanhanget; ”tillsammans” och ”agera”. Det här mötet, till vilket är även både de assyriska och syrianska/arameiska profana organisationer inbjudna, ser jag som ett yppperligt tillfälle att enas kring något gemensamt och effektfullt: låt oss totalbojkotta valet den 9 september 2018! Det är det ända rätta som kan bita på det politiska etablicemanget. Allt annat är spel för gallerian…
Fehmi Barkarmo
F d ordförande i Seyfo Center i Sverige
