Första världskriget är en historisk händelse som är välkänd för den internationella allmänheten. Denna händelse skedde i det ottomanska riket i dess slutskede år 1915, ett folkmord begicks mot alla kristna minoriteter som levde där. Min by Cimencik i Eruh-distriktet var en av platserna där dessa olyckliga händelser utspelade sig. Jag har personligen utforskat denna händelse ur många olika aspekter. Detta ämne har inte bara förnekats och förvrängts i Turkiet i över 93 år, utan att bara nämna det anses vara tabu. Jag litade inte bara på vad historiker har skrivit eller dokumenterat. Jag lyssnade även på bekännelser från ögonvittnen som inte bara har bevittnat detta tragiska folkmord, utan som aktivt deltog i dödandet och således kan beskrivas som skyldiga till dessa massmord. Jag har träffat dessa individer ansikte mot ansikte och lyssnat på deras historier strax innan deras död. Under folkmordsåren blev de mördade assyriernas mark i min by konfiskerad och den lilla skara som överlevde blev konverterade till islam. Barnbarnen till dessa islamiserade överlevande bor fortfarande i vår by.
Jag fick reda på att den mark som jag och mina bröder och systrar hade ärvt från min far hade tillhört de människor (assyrier) som blev massakrerade 1915. Den tillhör inte oss. Jag kan inte med ord beskriva det tillstånd av skam, skuldkänslor och dåligt samvete som jag lever i. Innan jag bestämde mig för att lämna tillbaka egendomen hade jag i flera år tänkt igenom det och försökt leva in mig i folkmordsoffrens liv och situation. Trots att jag personligen har bett många assyrier och armenier som jag har träffat på om ursäkt, kunde jag inte lämna det dåliga samvete som jag har ärvt bakom mig. Även om jag idag inte har någon direkt koppling till folkmordet kom jag fram till att jag måste göra någonting bortom bara att be om ursäkt. Det är därför som jag lämnar tillbaka egendomen som jag har ärvt från mina förfäder till dess rättmätiga ägare assyrierna, till en av deras organisationer, Seyfo Center, som osjälviskt jobbar för ett erkännande av folkmordet.
Denna gärning gör jag av egen fri vilja och av mina egna känslor. Jag har inte påverkats av någon grupp eller organisation, det finns inte heller några ekonomiska, familjrelaterade eller personliga motiv bakom beslutet.
Folkmordet 1915 var riktat mot icke-muslimer som levde inom det före detta ottomanska rikets gränser under första världskriget. Det har ovillkorligt förnekats på ett okänsligt sätt av den turkiska republiken i över 85 år. Offren för detta folkmord, assyrierna, armenierna och andra kristna minoriteter, tvingas leva i ångest i flera år framåt. Marken som de hade bebott i flera tusen år och både deras levande och icke-levande tillhörigheter konfiskerades. Många av dem tvingades i exil. All deras fasta egendom togs ifrån dem, hus och kyrkor ockuperades och många av dem tvångsislamiserades (mot sin egen vilja). Folkmordets förskräckliga sidor är beskrivna i detalj i många böcker och dokumenterade i historiska dokument. Som kurd vill jag inte ge mig in i diskussionen om folkmordet som någon som har tagit ett beslut om vilken åsikt man ska ha. Ansvaret för folkmordet ligger, på grund av dess natur som organiserad politisk aktivitet, obestridligt på den ottomanska staten, som då var den politiska organisation som hade den högsta auktoriteten. Men detta faktum befriar inte de som genomförde det från ansvar eller skuld. T ex är de kurdiska stammar som genomförde folkmordet åt staten inte utan skuld och ansvar för sina handlingar. I detta folkmord är de som genomförde det lika skyldiga till sina handlingar som de som tog beslutet om det. Trots att många decennier har passerat sedan dess, att medvetet hålla tyst om det skulle få mig att känna mig lika skyldig som om jag hade öppet förnekat det.
Mot bakgrund av denna historiska skuld kunde jag som människa ur ett humanistiskt perspektiv inte låta skuldkänslorna fortsätta. Jag kom fram till att det är vårt samvetes moraliska plikt att inte skjuta på ursäkten till offren för folkmordet och att lämna tillbaka allt som vi har konfiskerat från dem. Att leva med en historisk skuld utan att ta ställning mot den, att istället hålla tyst om den, det är som att identifiera sig själv med den skulden, även om man själv inte har någon direkt koppling till den. Den turkiska republiken fortsätter att förneka folkmordet 1915 och menar: ”vi har bara rent mjöl i påsen och vi är inte skyldiga någon ursäkt”. Jag däremot ber inte bara om ursäkt, utan jag lämnar även tillbaka till assyrierna den fasta egendom som konfiskerades från dem.
Med min handling ville jag sätta stop för en historisk skuld som uppstod för många år sedan och som har förnekats. Å mina förfäders vägnar ber jag om ursäkt och förlåtelse! Mitt beslut att be om ursäkt är för att sluta fred på riktigt med människorna som är offren för folkmordet. Jag är en människa! Jag vill inte förlora mina mänskliga värderingar!
I mitt brev ville jag förklara orsakerna till mitt handlande för Turkiet (turkiska regeringen) och för hela världen. Det går inte att hitta någon liknade handling som någon i Turkiet har utfört och som syftar till att be om ursäkt för folkmordet. Det är dags att be om ursäkt till assyrierna, armenierna och grekerna, som har varit dömda till ångest, sorg och förtvivlan i många år. Var och en kan själv be om ursäkt utan att lyssna på statens officiella attityd i denna fråga. Det är den enda förutsättningen för att avsluta denna historiska skuld och äntligen leva i fred.
Med innerlig respekt,
Behzat Bilek
