I boken Mardutho d Suryoye, vol VIII skriver Abrohom Gabriel Sawme: ”….munken Yuhanon Dolabani beordrades av sina religiösa överordnade att hålla tyst och sluta skriva patriotiska dikter och sånger. De var rädda för muslimernas repressalier och hämndaktioner, om assyrierna fortsatte höja sin röst för nationell frihet i de assyriska områdena.”[1] Det framgår inte vem som beordrade Dolabani till tystnad, men hans högste chef på den tiden var patriark Elias III Shaker.
När jag gjorde research om patriark Shakers lön i de tidigare hemliga turkiska dokumenten, blev jag nyfiken på vad biskop Dolabani skrev i sina memoarer om patriarkens utvisning 1931. Jag fann inget. Faktum är att 1931 är det enda år som Dolabani påstår sig ha tappat sina anteckningar ifrån. Han har annars fört dagbok om minsta lilla händelse i sitt liv mellan 1927 och 1955, men där saknas alltså ett speciellt år. Han skriver att det inte hände något som är värt att nämna det året, annat än att patriark Shaker ville ha med honom på sin resa till Indien. Men att församlingen i Mardin vägrade låta Dolabani följa med. ”Om detta har jag skrivit utförligt i ett särskilt dokument”, tillägger Dolabani och säger att det ska finnas i biblioteksarkivet. Men dokumentet är försvunnet. Med största sannolikhet blev det uppsnappat av en av våra biskopar som idag aspirerar på patriarkstolen. Den aktuelle biskopen, som då var munk, gjorde ett besök i Dolabanis välorganiserade bibliotek efter dennes död och sägs ha tagit med sig ovärderliga dokument i original.
I samtal med initierade personer har jag fått veta att Dolabanis vägran att följa med till Indien bidrog till missnöje hos patriark Shaker, men i sitt fortsatta liv höll Dolabani tyst kring dessa frågor.
1918 prästvigdes Dolabani som munk av den nye patriarken Elias Shaker, men dessförinnan när han var novis hade han en gång skrivit ett brev där han krävde att kyrkomännen borde använda endast assyriska i sin interna korrespondens. Hans överordnade blev irriterade och suspenderade honom i tre månader, säger en källa. Men 1923, när Adana-skolan hade stängts, förbjöds han uttryckligen att ägna sig åt assyriskt nationellt väckelsearbete i fortsättningen.
1928 skriver till exempel Naum Faik ett brev[2] till den kände munken Dolabani och frågar varför han har avbrutit sin brevkorrespondens så fullständigt sedan han återvänt till Mardin och därefter till Jerusalem. Faik trodde i all ödmjukhet att det hade med honom själv att göra, dvs att Dolabani hade blivit sur på honom, utan att Faik visste vad han hade gjort för fel. Nu i efterhand verkar orsaken hänga samman med de order som Dolabani hade av sin patriark Shaker att sluta med sin tidigare nationella verksamhet.
Längre fram i sitt brev läxar sedan Naum Faik upp Dolabani för att den assyriska skolan vid klostret S:t Markus i Jerusalem, där Dolabani var rektor, prioriterar arabiska i undervisningen på bekostnad av vårt eget utsatta språk:
”Det är viktigt, inte minst för oss assyrier, att vi i våra skolor ger eleverna tillgång till moderna översättningar av olika ämnen i vårt eget språk. Därför bör ni se till att trycka sådana böcker i första hand. På så sätt kan ni ge Markusklostrets skola en särställning bland våra skolor. Ni måste också dra ner på undervisningen av det arabiska språket, som har slukat och förintat vårt eget fina språk, förstört dess skönhet och utrotat dess landvinningar. Det får vara nog med att man använder arabiska med sådan stolthet över dess rikedom, så som det sker hos de våra i Syrien (och Libanon, ö anm). Dessa nonchalanta, förlorade och förtappade människor! Det räcker med att vi omfamnar det så ivrigt på bekostnad av vårt eget gudomliga och himmelska språk, när arabiska i sig är så mycket fattigare och torftigare än vårt eget språk!”
Så långt Naum Faiks maningar till Dolabani, som dessförinnan under många år var patriark Shakers högra hand och följde med honom både på rundresor och i det dagliga arbetet i Zafaranklostret. Det framgår av Dolabanis biografi som kom ut 2007. Men han aktar sig noga för att i sina memoarer avslöja något som inte är politiskt korrekt i de turkiska härskarnas ögon. Hans omgivning bland Mardinborna krävde också ett sådant ställningstagande. Trots sin tystnad i det nationella fältet kom han att bli en av de bästa vetenskapsmän och administratörer som kyrkan kunnat frambringa i modern tid. Det är alltså viktigt att påpeka att Dolabanis historiska och vetenskapliga verk har stor betydelse inte bara för kyrkan, utan i lika stor utsträckning för den assyriska nationen i alla dess delar.
Jag började plöja vidare i assyriska källor för att se vad som skrevs om patriark Shaker. Förutom Abrohom Gabriel Sawme skriver även biskop Israel Audo[3] för kaldeiska kyrkan i Mardin om den tiden. Biskop Israel var bror till den berömde språkvetaren biskop Touma Audo i Urmia.
Israel Audo hyser i sina syrliga kommentarer ett djupt agg och en stor vrede gentemot den syrisk-ortodoxa kyrkans ledning. Han kallar kyrkans anhängare vid sitt sekteristiska namn jakobiter och vill leda i bevis att jakobitiska kyrkoledare hade som mål att utrota de systerkyror som var knutna till Vatikanen eller andra västmakter.
I de ortodoxas ögon var dessa kyrkor förrädare, att döma av den fiendskap som rådde mellan dem. Det var dels frågan om en naturlig fiendskap mellan en moderkyrka och utbrytarna, men också lika mycket ett lyckat resultat av statsmaktens politik att söndra och härska. När de osmanska turkarna planerade folkmordet Seyfo var de noga med att behandla olika samfund var för sig för att inte möta något gemensamt motstånd. Enligt Israel Audo dödades först de assyrier och armenier i Mardin som var katoliker och protestanter. De ortodoxa fick veta att de var säkra, att katoliker och andra sågs som fiendens förlängda arm. Men när de första var mördade eller fördrivna, kom turen till de ortodoxa kristna.
Denna fiendskap fortsatte tydligen även efter Seyfo 1915-18. Israel Audo berättar om ett besök som patriark Elias Shaker hade gjort hos en turkisk general i Mardin som hade en lindrig sjukdom. Det var strax efter att fredsavtalet i Lausanne var undertecknat den 23 juli 1923 och en stor glädje rådde i stan:
”När denne frågade om alla kristna i Mardin var nöjda och glada över avtalet, svarade patriarken; ´jag och min församling är glada, men de övriga kristna samfunden är besvikna. För de trodde att denna stad skulle hamna under fransmännens styre, men nu har de gett upp hoppet. Därför är de inte glada. Nyheten spreds snabbt i hela Mardin att katolikerna inte var glada över freden, i synnerhet i militära kretsar blev den snabbt känd. Det fick följden att de började trakassera oss på alla sätt. Jakobiterna såg här sin chans att uppvigla muslimerna mot oss i syfte att förinta oss från jordens yta. Men den som gräver en grop åt sin nästa, faller själv i den.”
Enligt den kaldeiske biskopen Israel Audo var det alltså inget tvivel om att patriark Shaker och hans kyrka gärna såg att de katolska assyrierna gick under. Audo berättar om ett annat tillfälle samma år, dvs 1923, då patriark Shaker lär ha hälsat på hos en muslim efter dennes besök hos den avsatte sultanen Vahidaddin:
”Patriarken bad denne muslim att tala med en lord från Sawro vid namn Hamdalla Beg och be honom att inte verkställa beslutet att sälja byn Qellets övergivna landegendomar. Vissa ägare hade lämnat byn och de var jakobiter. Patriarken tillade; ´Vi syrisk-ortodoxa är undersåtar till det osmanska riket sedan urminnes tider. Vi älskar muslimerna och är som deras faderlösa barn. Vi är inte som de övriga kristna förrädare som älskar utländska makter. Om det har utfärdats ett beslut om tvångsförsäljning av sådana egendomar, gäller den i så fall inte oss. Den avser de andra.´Han sade detta i närvaro av en katolsk armenier vid namn Hanna Tasbas, som sedan kom till mig och berättade det. Käre läsare, se här vilken fiendskap han (patriark Shaker, ö anm) hyser gentemot medlemmar av sitt eget folk och sin egen tro!”
Audo fortsätter också att nämna en intressant händelse, som belyser den slavmentalitet som turkar och andra härskare under seklernas gång lyckats pränta in i assyrierna. Så här skriver han om patriark Shakers ombud Yuhanon (Hanna) Dolabani:
”Sommaren 1921 kom den gamle mannen Sanusi från Afrika från huvudstaden till Mardin. Han hade förts dit (till Konstantinopel, ö anm) av tyskarna för att dubba (sultan) Vahidaddin med sitt svärd. Han slog sig ner i ett ställe utanför staden som kallas Paraditet (klostret Zafarans trädgård, ö anm).
Nästa dag gjorde vi som traditionen påbjuder en artighetsvisit hos den gamle. Dit kom också stadens styresman och kända ledare. Där såg vi också representanten för jakobiternas patriark, munken Hanna i egenskap av prästvigd munk. Han hade med sig några av deras präster. Denne ställde sig upp framför den gamle inför allas åsyn och förklarade sin lojalitet med följande ord; ´Tillåt mig, ärade gamling, att visa Dig vår totala lojalitet, både i egenskap av mig personligen och som företrädare för hela den syrisk-ortodoxa nationen. Vi är dina tjänare och slavar i alla våra dagar, Du upphöjde herre!´
Denne gamling var varken sultan eller kung över våra länder. Han var blott en främling som ännu inte kunnat återvända till sitt land med anledning av dåliga relationer mellan våra länder och europeiska stater.
När det gäller de närvarande muslimska ledarna, visade ingen av dem något respektfullt ord, trots att de borde respektera gamlingen åtminstone på grund av samma religion.
Men jakobiterna, som till namnet är kristna, visar sin totala lydnad och slavlojalitet gentemot en för dem helt främmande man, med vilken de saknar vare sig civila eller statliga band. De skiljer sig från alla andra folk och nationer genom att frivilligt ta på sig slaveriets prägel. Och de gör det helt öppet och utan att skämmas inför en främling som saknar makt över dem.”
Och så här fortsätter det i stycke efter stycke hos Israel Audo, som spyr ut sin galla över sina motståndare jakobiterna. Han kallar dem förutom frivilliga slavar, även nonchalanta och oorganiserade som vanhelgar Guds hus när de tillåter muslimer och prostituerade att beträda altarområdet i patriarksätets kyrka i Mardin, bara för att det är patriark Shakers brorson som ska gifta sig i kyrkan den dagen.
Ja, det här låter ändå som grov överdrift, men själva slavmentaliteten fanns nog ändå där och fortsätter i viss mån även idag hos en del av vårt folk. Detta visar sig både internt och externt. Många kritiserar till exempel sina kyrkoledare för deras brister och snedsteg, men när det kommer till kritan böjer de huvud och kysser deras hand. Det är onekligen ett arv från slaveriets tunga ok under så många generationer.
Augin Kurt
Journalist
