Tre veckor har nu gått sedan beslutet. Turkiska ambassadören är tillbaka i Sverige, de ultranationalistiska reaktioner i Turkiet uteblev och försoningsprocessen med Armenien är i samma dödsläge som det var för en månad sen. Dock finns det påtagliga positiva effekter, vilka lyser med sin frånvaro i svensk media. Huruvida detta ska tillskrivas samma ointresse som ledde till överraskningseffekten i riksdagens beslut eller om man inte vill medge sitt alldeles förhastade reaktion och analys får man spekulera om.
Utrikesminister Bildt och media verkar ha odugligtförklarat turkiska folket när man endast påtalar det som kan gå fel. Enligt deras oro skulle erkännandet av sanningen och strävan för rättvisa endast ge näring åt de odemokratiska krafterna. Bortom deras kortsiktiga perspektiv har en annan långsiktigare bild börjat träda fram. I kölvattnet efter amerikanska utrikesutskottets och svenska riksdagens erkännande har nu fler röster höjts innanför Turkiet för en ändring på den statliga förnekelsen och accepterandet av det som omvärlden och i synnerhet Turkiets vänner USA och Sverige påtalar alltmer högljuddare: erkänn sanningen om Folkmordet 1915.
Den regeringsvänliga tidningen Zaman skrev att ”Turkiet beskyller alla andra förutom sig själv” medan Hurriyet skrev om den uddlösa policyn om att bestraffa länder som erkänt folkmordet. Myndigheterna uppmanades börja konsultera arkiven istället för att fortsätta med den officiella ”förnekelsesagorna”. Flera andra skribenter och redaktörer på turkiska tidningar publicerade liknande artiklar. I en intervju med tidningen Taraf den 31 mars uppgav den framstående turkiske historiken Selim Deringil att ”ungturkarna planerade att förinta hela armeniska befolkningen”. Den turkiske advokaten Celil Ezman lämnade den 1 april in en ansökan till domstolen i Ankara där han krävde ett erkännande av folkmordet 1915. Han riskerar nu åtal enligt paragraf 301 för att ha skändat turkiska nationen. Den 24 april kommer en konferens att hållas i Ankara om folkmordet, dess förnekelse och konfrontation där även den svenske historikern professor David Gaunt kommer att delta.
Turkiets folk borde få mer kredit än det som vissa politiker i Sverige och media har velat ge dem. Turkiets negativa reaktion var lyckad med avsedd effekt att avskräcka. Dock var den kortvarig och har stadigt gett vika för en positiv ton där man i Turkiet uppmuntrats till att efterfråga mer öppenhet om händelserna under första världskriget. Med något längre tidsperspektiv i bagaget kan man konstatera att erkännandet faktiskt var rätt tanke så väl som rätt metod då det är inte forskarsamfundet och diasporan som kan förmå den turkiska staten att sluta med sin förnekelse, utan andra likvärdiga demokratiska stater, helst de som utger sig vara Turkiets vän. Den svenska regeringen borde efterleva riksdagens beslut och stödja de goda krafterna i Turkiet som uppenbarligen är högst kapabla till att skilja rätt från fel.
Armeniska Riksförbundet
